Istället för att tömma ett rum inför kommande renovering sitter jag nu här. Detta med självdisciplin är ett intressant kapitel - idéer kommer i en sällan sinande ström, uppstart av idéer går lätt, genomförandet går sådär, slutförandet går motigt och de sista detaljerna är hart när omöjliga att få dit.

Sagt å gjort, här sitter jag och funderar på katter och fisk istället.

Hur kommer det sig att katten som skyr både vatten som element och att bli blöt sätter fisk som en av sina favoritfödor?  Katten kan ju näppeligen fångat den första fisken på land och om så, mot förmodan skulle vara fallet var kommer kopplingen till vattnet in? Och varför skulle en bekväm livsnjutare gå ner i ett element den avskyr för att det eventuellt skulle simma omkring något som kanske skulle smaka gott?

En annan sak som styr den typ av djur vi har på våra tallrikar är just vattenytan. Landlevande matdjur består t.ex av ko, får, get, gris och älg. Sjö/havslevande dito består av t.ex gädda, lax och torsk.

Ovan ytan äter vi växtätare och under densamma äter vi rovdjur. Det är inte ofta man travar in på en restaurang för att beställa in en katrinplommonspäckad fjällräv, ungefär lika sällan som man längtar efter en pocherad sutarfilé.

Nu är detta nedskrivet men ingen lösning kom denna gången heller, kanske finns det inget skäl till att det är så som det är....?

Fortsätter nog att packa ner det som finns på hyllor å vägg.

.....har gått sen jag var här inne senast. Hade faktiskt glömt bort denna del av världen eller rättare sagt, denna del av livet. Under ett behagligt rus av hälsosam egoism googlade jag mig själv och fann, en smula förvånad, denna knappt påbörjade blogg. Jag får ta ett ordentligt tag i kragen och rycka upp min närvarofrekvens, det kan kanske rent av bli något återkommande av det hela igen?

Jag har alldeles nyligen förolämpat mig till en ny och, som det verkar, övermåttans klok vän. Efter att under en tid ha skriftligen bombarderat varann men allsköns nesligheter och  förolämpningar ur den högre skolan insåg vi att det uppenbarligen fanns någon form av begåvningar dolda bakom svavelångorna. Dessa farhågor besannades och resulterade i följande blygsamma insikt; tvenne ödmjuka genier i en värld där majoriteten består av stöddiga medelmåttor. 

Gode gud vad härligt det är med självkännedom!!!!!!

To be continued........

....med städning, hemtagning, pappersrensning, tömmande av dator, nollställning av telefoner, rengöring av bil....En halv dag kvar på jobbet innan jag lämnar efter nio trogna år. Renässansen kommer, nästa vecka blir jag pånyttfödd med nya krafter, nya kollegor, nya.....All gammal skit som lagt sig i röret under åren får ligga kvar, här ska tryckas på räkneverket så det står NOLLNOLLNOLL.En vecka. Lära mig kaffeapparaten, hitta till toan utan hjälp. Fyra veckor semester sen rullar det nya igång för fullt. Skööööönt.Förexten borde man säga upp sig oftare - slutlönen blev ju grym. Mer sånt tack!

Med vad??? Svenska flaggan? Njaee, såg den när jag var ute, nickade lite igenkännande åt den samtidigt som jag slogs av att det gula korset har samma färg som rapsfälten strax nedanför och intill. Var det tanken tro eller kanske hade rapsen inte rotat sig i Sverige när första flaggan syddes.Närkontakten har hållits med får, getter, några katter, en kanelfläta och med det som frösåtts i växthuset. Här har jordats, krukats å vattnats så det stod härliga till. Nu är det väl bara att sätta sig ner å vänta på blomprakt, tomater å paprikor. Imorrn kanske........ om det blir sol å varmt förstås.

Hur kommer det sig att det alltid är den som inte vill som får bestämma??-Ska vi ta en promenad? -Nej, jag känner inte för det. -Nähä.....-Visst vore det skönt att käka på restaurang ikväll?-Nej, det vill jag inte göra. Det kostar på tok för mycket.-Nähä.....-Jag har alltid längtat till Madrid, kan vi inte resa dit?-Hemsk stad, har varit där, vill aldrig dit igen.-Nähä.....-Jag kan inte leva så här längre, jag vill skilja mig.-Men jag älskar dig, vi måste kunna reda upp detta.-Jag VILL inte!-Nähä.....

Permafrostshelvetet som vi alla drabbades av i vintras (= fram t.o.m april) gjorde att jag minsann skulle ha färska potäter FÖRE midsommar. Sagt å gjort, groddade några knölar i fönstret för att sedan sätta dem i några plastbackar i växthuset. Å sen jävlar....... hej i min vänstra fot vad det växte/växer. Blastrarna (vad heter det i plural??) är nu ståtliga träd å verkar trivas ypperligt.Men.......... när? Ska jag? Börja gräva upp färskpotäterna?Kommer det säga pip när det är dax?Kommer nån liten lampa lysa?Kommer min granne komma in med sill å nubbe?Kommer det växa upp en skylt som säger "Färdigt"?Jag är ett ess på att klippa gräslök, välja goda sillsorter, duka fram glas å tallrikar, t.o.m att koka de små färska. Det enda jag inte har fullständig pelj på är när jag ska börja skörda...!?Grannen frågade mig varför jag ska odla nåt som kommer kosta en krona kilot?Jag svarade att jag gör det av samma skäl som hunden slickar sig i rumpan. Jag kan och jag vill!!!!

Har märkt att ju mer oung man blir desto mer uppskattar man oväsen. Var ute nyss med hojen, det är mäkligt hur euforisk man blir när det går undan, fläktar och LÅTER!!!Antar det är nån form av primitiv kris - hoppas bara att den varar länge, för sånt man mår bra av ska man ju uppmuntra.

Idrott luktar svett.Sport luktar bensin.